Le Petit Prince par Antoine de Saint-Exupéry

Ce livre est un veritable classique. Pourquoi tu me demandes. Il est important. Quand on a lu ce licre, on comprendent que la fantasi; l´imagination est un aspect de l´existence. L´existence est plus de les choses materialistes. Un petit prince qui, normallement vit dans un planete avec une rose comme son meilleur ami. Mais un jour, il est devenu fatigué de sa vie et commencé a decouvrir les autre planetes, et enfin la terre. Lá il rencontre un pilot en sahara qui a fait des dessins pour le prince. puis, le prince raconte sa histoire de leur voyage.

En la voyage de la terre, le petit prince a visité plusieurs des autres planets. Dans ces planets l´ihabitans (des choses et des planetes) sont été préoccupé avec penser des choses materiellistés et de compter. C´est incroyable. Tout les bizarre personnes ont oublié des points importantes de la vie et pour ca être très ennuyeux.

Mais en la terre, le petit prince a aussi raconté un renard qui le dit que les plus important choses de la vie devient de la coeur et ne pas tout les choses materialists; l´existence vient de la coeur et ne pourra pas measurer.

Puis, le prince a comprit et revoir sa rose en su asteroid encore.

Sture Dahlström. Den store blondino

Det här en avskyvärd, fantasirik och välskriven roman. Läsaren får följa med Fitzenstrahl på hans illustra, ekivoka och galna upptåg Europa över. Ingenting spelar egentligen inte någon roll. Åtminstone inte på lång sikt. Genom att presentera sig som representant för den svenska akademien och muntlig språkakrobatik på flera saker får han kvinnor från diverse kontinenter att fläka ut sig. När svenska akademin får kännedom om detta skriver de arga brev i vilka han uppmanas och hotas att upphöra med detta, varpå han besvarar anklagelserna genom att hota tillbaka att avslöja hemligheter som svenska akademin nog inte vill ska komma ut i offentlighetens ljus. Så han kör på. Tröttsamt förvisso att lyssna på dålig poesi på spanska eller att strutta runt i sämre dansnummer. Men belöningen som hägrar är likväl värt sitt pris. I centrum står hans svällande kön. Och ingenting annat är egentligen mindre viktigt, bara han får vad han vill; d v s att få knulla.

Boken är påminnelse om att bildning och kåthet hänger ihop, också några decennier innan me too-skandalen briserade och den här typen av böcker inte längre kan skrivas. Ja, det fanns kulturprofiler innan också. Ja, svenska akademin har också tidigare delat ut nobelpris i litteratur. Medan den moderna cirkusen kring svenska akademin mest bara varit tragisk så innehöll den här boken en hel del skojsigheter. Han fixar bl a boende genom att muta vakterna högst upp i eifeltornet och täcker en ommålad mercedes med fågelfjädrar. Jätteroligt. Och visst är det så att de flesta världsproblemen skulle vara lösta om hela världen skulle vara lite mera som en filminspelning. Och med pengar kan man få människor att göra vadsomhelst. Han producerar också en oerhört fantasirik film som innehåller en hel del komiska element. Han spelar också ofrivilligt in en porrfilm och samlar på könshår. Boken är rolig, välskriven och fylld av galna upptåg. Allt gott?

Nej, jag tycker verkligen inte det. Huvudpersonen är djupt osympatisk. Att inte bry sig om någon annan än sig själv, annat än kanske ge de lite pengar ibland, fråntar inte det faktum att han utnyttjar sin relativa maktposition på bekostnad av andra människor. Eftersom inget eller ingen egentligen betyder något i långa loppet så finns det inte någon överordnad moral som hindrar honom från att göra just detta. Detta är äckligt och djupt osympatiskt.

På flera ställen i boken vilar ett romantiskt skimmer över det manliga geniet som stör läsningen. Några exempel:

* Ständigt på väg. Hur trevligt det än kan vara på ett ställe, så måste man hela tiden förnya sig; att ge sig vidare bort från fantasidödande rutiner. Att inte ha några förpliktelser någonstans, utan aständigt röra sig.Att vänja sig innebär stagnation. Att ständigt vara på väg ställs mot liknöjdhet och stelbenhet. Det drabbar de flesta, kanske relativt tidigt i livet. Inte Fitzenstrahl. Nä, hans liv snarare går snabbare och snabbare medan andra då jamsar runt i sina ekorrhjul.
* Varje nytt äventyr kräver en ny kvinna. Den ständiga jakten. Och är det för lätt blir det slentrian.
* Fitzenstrahl är dansare, gör film och förför kvinnor på olika språk. Han har dock gått i några fina skolor, inga filmakademier eller har någon specialträning. Han är autodidakt och bättre, eller iaf mer fantasifull än alla andra tråkmånsar i mellanmjölkens land.
* kåtfantasier. Tänk att vara fångad i en liten stad som är en enda filminspelning och bli satt att den unga kvinnan i tågkupén på en brits på andra sidan gången ligga och jämra sig i kåthetsplågor. Eftersom hennes föräldrar är med på resan får de båda ge sig av till toaletten och…

Till sist. Det blir för enkelt. Som om galenskapens natur är fjättrad vid normalitetens bojor och rotad i myten om det manliga geniet. Att måla upp en värld där några följer konventionens stig och några går sina egna vägar är uppfriskande, men också lätt själslöst som att alla egentligen är ute efter samma sak.

Kanske är jag bara en tråkig moralist som går i konventionens ledspår. Det hela är kanske egentligen väldigt enkelt och jag komplicerar saker i onödan. Skoja med bildning och folk som tar sis själva på för stort allvar. Absolut. Att utnyttja andra för att tillfredsställa sitt eget ego. Det är fel.

Kanske är allt det här bara en galen fantasi och har ingenting med verkligheten att göra. Jag har haft fel hela tiden. Inte säkert. Det här stämmer inte riktigt heller. Våra fantasier uppstår inte ur ingenting utan samexisterar med det vi kallar verkligheten.

Fullvaccinerad , regeringskris men det värsta var ändå storhandlingen

Idag var en händelserik dag. Det var det igår och kommer säkert vara imorgon också. För mycket? Säkert, men också känns det helt fantastiskt. Jag väljer händelserikt framför händelsefattigt alla dagar i veckan. Och det är ynnest att få vara med i detta.. Och detta återspeglas också i min syn på livet och samhället som sådant. Dynamiskt är vad det är. Sen att jag ganska ofta inte orkar och vill också som många andra helst ha lugn framför röj. När jag blir trött blir jag verkligen jättetrött. Jag orkar inte att gå. Blabla.

Vad var det då som hände idag? Jo, jag fick min andra vaccindos och enligt rykten och medicinsk expertis så behöver jag vara färdigvaccinerad innan jag kan få min nya tunga dos med Mabhtera. Så detta var brabra på alla sätt och vis. Eftersom det regnade ganska ihärdigt så beslutade jag mig för att ta färdtjänst. Så, bilen kom och lyssnandes på p2 så blev jag körd till vaccinationscentralen.

Vad hände sen? Jo, innan jag fick ta mig hem igen så blev jag ombedd att sätta mig och vänta en stund. Det gjorde jag och kollade samtidigt på svt.se. De sände direkt från riksdagsdebatten och dagens misstroendeförklaring. Det var ju lite dramatiskt det som hände. JAg tyckte de flesta jag hörde formulerade sig väl och anförde vettiga orsaker till sina respektive partiers hållningar. (Nä, då hörde jag t ex inte Ulf, Jimme och Ebba). Men övriga tyckte jag formulerade sig bra.

Jag tänker såhär om Nooshi och Annie lyckas bli kompisar, samt då att Stefan kommer tillbaka som statsminister så är väl allt bra och vi får en politisk debatt som kretsar kring marknadshyror, om hur pass relativt väl Sveriges coronastrategi trots allt har fungerat – inte i relation till norden, men jämfört med övriga världen. Inte om skenande samhällskollaps, men istället om uppklarade brott. Jag vet, önsketänkande. Men om Annie och Nooshi inte kommer överens och vi får Ulf som statsminister istället då var ju detta som Nooshi ställde till med urbota dumt. Högt spel. Men samtidigt händelserikt, snarare än händelsefattigt.

Storhandlingen då? Jag kommer till det. Tre nya växter (de gamla hade visst dött) och fyra matkassar senare. Ja, nu hade jag bytt till min kära el-cargo. Men. Jag blev helt slut. Jag fick sitta ner för att låsa upp dörren. Jag var tvungen att vila lite innan jag packade upp. Verkligen fruktansvärt. Växterna? De fixar jag med efter siestan.

In sum. Fullvaccinerad , regeringskris men det värsta var ändå storhandlingen. Helt slut. Imorgon kommer det hända jättemycket igen. Som vanligt. För mig är livet mer händelserikt och spännande. Inte alls händelsefattigt och förutbestämt. Jag blir så satans trött ibland, men jag gillar det här och tänker att det är lite så som livet är för de allra flesta. På något öra hörde jag att Jussi har hoppat av, hoppas nu att Finland går i Tysklands riktning än Danmark. Man kan ju alltid hoppas, snart kommer vi alla vakna ändå.

Hjärtat stannar sist

Om jag hade varit en van Atwoodläsare så hade jag säkert sagt att åtminstone ena delen av romanen var fängslande och gripande på klassiskt Atwoodmanér. Nu är jag inte det, men kan ändå känna igen mig i omdömet. För så är det. Denna här romanen består av flera olika delar, som inte talar samma språk.


Först har vi en skildring av det unga kärleksparet Stan och Charmaine som i kölvattnet av ekonomisk kris har förlorat både jobb, hus och mening. De lockas snabbt med i ett socialt experiment som går ut på att leva sina liv i två delar; en i en experimentstad där alla faciliteter är ordnade med och halva tiden som fängelsekund. Charmaine får det prestigefyllda uppdraget att utföra Proceduren på utsatta och utvalda element. Som i princip går ut på att den olycklige fastspänd får en injektion av Charmaiine som avslutar dennes liv. Snart går det såklart överstyr alltihopa, som det gör i de flesta totalitära fantasier. Snart så fallerar allt i hönsknulleri och otrohetsaffärer. Extra obehagligt blir det då Charmaine blir utsedd till att utföra proceduren på Stan som hon förvisso inte sett på ett tag. OCh hjärtat stannar sist.

Som dystopisk skildring är romanens första del läskig och gripande. Det som egentligen är helt overkligt verkliggörs med skön formuleringskonst. Det byråkratiska helvete som omger dem känns på samma gång långt borta, men obehagligt nära den verklighet som du och jag lever i.

Vad som drar ner betyget är romanens andra del. Det blir väldigt mycket buskis. En hel del småroliga detaljer med sexrobotstillverkning, blå nallar som man kan bli präglad att bli kär i och massa olika Elvisar. Roligt, fast inte jätte. Den dystopiska inramningen i romanens första del griper samtidigt an läsaren på ett klassiskt Atwoodmanér. Och det är inte det sämsta.

Vem du är och vem du blir

2010 publicerade jag tillsammans med Johan Karlsson Schaffer ett manifest för den glada statsvetenskapen (https://journals.lub.lu.se/st/article/view/8228/7364). En av punkterna i detta manifest handlar om att inte blanda ihop ditt jobb med vad du är; din identitet. Att inta ta dig själv på alltför stort allvar mest hela tiden. En av våra punkter i manifestet var:

“Odla inte myten om dig själv som den lidande konstnären. Forskarens jobb är lika kreativt som svetsarens och sjuksköterskans. Gå till jobbet, hamra på tang-enter hela dagen och gå hem. Repetera nästa dag.”

Det stämmer. En annan sak som också stämmer hittar vi i en annan punkt i manifestet:

“Gilla det du gör och gör det du gillar. Älska arbetet, skrivandet och tänkandet, eller gör något bättre med ditt liv istället. Världen behöver inte fler oengagerade forskare.”

Så här får vi ihop detta? Antagligen genom att inte ta sig själv på allvar samtidigt som man tar sitt arbete, vad man gör på allvar. (Kan jag ha skrivit om tidigare här, jag minns inte riktigt)

Oerhört förenklat kan man säga att vi människor väljer två olika sätt att förhålla oss till det arbete vi uträttar.

Ett. Vad vi egentligen vill göra och är, någonting som vi ägnar oss åt är frånkopplat vårt arbete. Arbetet är något nödvändigt ont. Det ger oss pengar, men inte självklart mening. Existentiella grubblerier och tal om mening blir liksom för pretentiöst.

Två. Arbetet är en del av din identitet som beskriver vem du är. Arbetet är en del av livet och ger dig mening och i bästa fall pengar.

Jag tror att världen behöver båda typer. För att kunna samexistera behöver vi vara ödmjuka gentemot varandra. Alla är inte som du. Alla ser inte sitt arbete som du. Detta är en bra grej. Något som vi lära oss av, ej bara förbanna.

Detta leder mig in till mitt huvudbudskap. Uppskatta den du är och vad du har blivit.

Några rader från Rikard Wolffs visa/tal/levnadsråd i solkräm sammanfattar detta budskap:

“Känn ingen skuld om du inte vet vad du ska göra med ditt liv
De intressantaste människor jag känner visste inte när de var 22
Vad de skulle göra resten av livet. Några av de intressantaste 40-åringar jag känner vet det fortfarande inte”

och

“Vad du än gör, håll inte på och beröm dig själv för mycket
Men var inte heller för kritisk
Hälften av dina val är tillfälligheter, alla andras också”

Så.

Omge dig med andra människor som uppskattar dig för vem du är och den du har blivit. Gilla vara med andra som gillar dig för att du gillar att göra vad du gillar. Så var ödmjuk men uppskatta uppskattning. Kanske finner du mening i ditt arbete. Kanske inte. Vad du än gör kom ihåg att utan mening blir det mesta meningslöst.

Let the future be a new beginning.

Today I got vaccinated. Today I received a new pair of Air-pod Max. Today was a beautiful day.

It is good now, but it will be better. Much better than before. Let the future be a new beginning

How do we get there? We have heard it before. Only annoying, perky and overtly positive out of sync with reality. We are determined to repeat the same mistakes. Maybe you are right, nevertheless this beautiful May we should take the opportunity to re-shape the future into a new beginning.

How do we get there? I do not know. But for sure we can start with reflecting on what we´re comparing with. In the horrible Swedish immigration debate, there are those who say without much criticism that we should aim to become more like our neighbours. Come on. In 2020 Denmark accepted, in total, 432 asylum seekers. Hardly a something to look up to. I do not want to go there. It is a brutal and boring future. Let us not take that route.

Ok, ok, ok. But what about Corona? There Sweden really stands out in terms of death figures. Yes, in A Nordic perspective. Not at all compared to other European countries, some of which have gone through really har lock-downs. European perspective. Last time checked it was Hungary and Czech Republic who were at the top of this deplorable, morbid list. Let us not take that route. Ok, Sweden stands out with this measurement (probably also with other measures) but in a European perspective Sweden is not exceptional at all. So, wake up!

Let the future be a new beginning and the first lesson to learn is reflecting on what you´re comparing with. And it is actually we, the good guys, who have created this simplistic (normally, we accuse them of merely offering simple solutions to grande problems) narrative of a populist wave everywhere without any feeling of realising that reality is, actually, much more filled nuances. We see Trump everywhere. If a loved one breaks our heart, s/he is a Trumpist. Come on.

Wake up from this nightmare. Let the future be new beginning. Much better than before.

Or maybe I just wanted to share the good news that I got vaccinated today and found a new pair of Air-pod Max in my mailbox the same day. Yes, the sound is fantastic.

Utemöblerna sätter jag upp nästa helg

Att klippa gräs och ha MS kan vara en plåga, beroende på hur stor gräsmattan och hur allvarlig ens MS är. Idag så klippte jag gräset för första gången i år. För mig tog det lite drygt en timme. För någon utan MS så skulle detta ta kanske 10 minuter. Och mitt arbete var ändå inte särskilt lyckat. Gräsmattan blev inte ens särskilt snygg. Egentligen hade jag tänkt sätta ut utemöblerna också. Detta orkar jag inte. Det får bli en annan gång. Jag är helt slut.

Det här hade kunnat utgöra början på en snyfthistoria om att det är så himla synd om just mig. Men det är fel. Och det är inte alls tanken. Här vill jag istället förmedla två viktiga lärdomar med utgångspunkt i mina erfarenheter.

  1. Alla har det svårt. Det är synd om alla mest hela tiden. Lyft blicken utanför dig själv så inser du detta. Alla kanske inte väljer att prata om vad som tynger dem hela tiden. Ha förtröstan. Nej, det är inte särskilt synd om just bara dig. Och även om det kanske vore det så är det sällan konstruktivt att vältra sig i en offermentalitet och tro att allt som händer kretsar kring dig. Det är sällan attraktivt. Och kopplat till mina yrkeserfarenheter. Det är sällan som som riktiga bra uppsatser skrivs som utgår från studieobjekten som offer, och din uppsats riskerar att tappa i nyansrikedom.
  2. Jaha, så alla väljer själv? Allt är upp till individen? Nä, det är inte riktigt så enkelt. Allas fria val utgår från skilda förutsättningar. Detta ser olika ut för olika individer; för olika grupper. Att ignorera detta är att blunda för de strukturella orättvisor som likväl färgar individens livsval.

Tillbaka. Min gräsklippning ackompanjerades av grannbarnens skratt på studsmattan på andra sidan häcken. Att klippa gräs och ha MS är inte så lätt. Men om livet skulle vara givet på förhand och enkelt hela tiden så skulle det antagligen vara ganska tråkigt. Och utemöblerna sätter jag upp nästa helg.

snart så är det över

För kanske ett halvår sen tänkte jag att snart kommer vi kunna träffas som vanligt igen. I januari drog vaccinationerna igång. Och nu, snart så. Nu är det snart maj, fast snart så.

Jag har låtit mitt hår växa och har isolerat mig än mera än någonsin förut. För det är lite osäkert det där vad som gäller om man intuberar (heter det så?) tung MS-medicin och Corona. Och snart så. Bara att vänta lite till.

Mina föräldrar är 80+, min son bor i en annan stad, min flickkompis bor i ett annat land och mitt arbetsrum är det kanske mest välbesökta i en annars hyfsat tom kontorsbyggnad. Hur fungerar det där egentligen? Nä, lugnt. Snart så.

Det är egentligen fantastiskt det där med vanans makt. Jag kom ihåg ett stycke i min filosofibok från gymnasiet om filosofen Albert Camus. I detta stod det något om att om människan skulle bosätta sig i en trädstam, så kanske skulle det kännas lite konstigt först men successivt skulle hen vänja sig vid det också. Det skulle kännas normalt.

Permanenta uppehållstillstånd föreslås göras temporära dito i den nya migrationslagstiftningen. Det hade känts horribelt och extremt för kanske ett decennium sedan, men beskrivs som ganska normalt nu. Vanans makt är stark, så är också människans förmåga att ständigt och jämt upprepa samma misstag. Igen och igen.

Fast snart. Så har vi fått ordning på det här. Under tiden trivs jag ganska bra i min hemmakarantän och zoom är helt fantastiskt.

Kommer vi ha lärt oss något av detta sen? Jag hoppas det. Fast, vi får se. Och nu är det nära. Det var det för ett halvår sedan också. Snart så är det över.

gilla läget

En sak som jag har lärt mig genom att ha MS är att gilla läget. Någon gång hittar de en effektiv medicin. Forskningen går framåt och snart kommer de på ett botemedel, ska du se. Ett lyckat experiment där och håll dig i framkant, var på din läkare så att du också kan testa. Nu så. Snart.

Och snaran dras åt.

Det blir inte bättre än så här. Det blir tvärtom långsamt sämre. Det är bara ge upp. Sluta att försöka. Det finns ingenting du kan göra åt saken.

Nä. Det går inte att ändra sakernas tillstånd som står utanför din makt. Fast det går att göra saker ändå. Det handlar om att gilla läget. Inte att frenetiskt kämpa för någonting som ändock inte ligger inom din räckvidd. Och du kommer kunna förvåna dig själv. Det går att göra mycket. Vissa förutsättningar kanske inte är så fastlåsta, som du kanske en gång trodde. Du klarar mer än vad tror. Tro mig.

Att gilla läget och kämpa är någonting som jag har lärt mig av att ha MS. Inte utgå från ett mirakel som kanske aldrig kommer att ske, utan utgå från världen som den är.

Känns det igen någonstans ifrån? Om jag säger Corona och vaccin så kanske någon ser kopplingen. Vaccinet kommer snart, håll ut och snart blir det som vanligt igen. Jag vill inte att det ska bli som vanligt igen.

I min lektorsverklighet är det fasligt mycket gnäll över de digitala lösningar som vi använder oss av för att klara av våra sysslor. Fruktansvärt tycker många. Det är mycket sämre än att träffa studenterna på riktigt. Det blir aldrig bra såhär.

Håll ut.Snart blir det som vanligt igen. Jag hoppas inte det. Min lärdom från att att ha MS är att gilla läget. Man kan göra fantastiskt mycket med zoom som inte går att göra i en vanlig undervisningssal. Jag hade antagligen inte tyckt att detta varit så fantastiskt, om jag inte hade haft MS. Undervisningen kan på vissa områden bli bättre, än vad den någonsin har varit förut.

Om det här med Corona hade hänt för bara 10 år sedan så skulle vi inte ha de digitala lösningarna som krävs för att kunna hantera en liknande pandemisk situation, som någon smart person påpekade för mig nyligen. Nä, jag vill inte tillbaka dit. Verkligen inte.

Kanske kommer man i framtiden kunna forska fram ett botemedel mot MS. Man kan ju alltid hoppas. Fast nu är det som det är, men det går ändock att kämpa. Tvinga dig inte till att alltid vara käck och positiv. Att kombinera livsglädje, kämparglöd med att gilla läget är något jag har lärt mig genom att ha MS. Jag kallar det för optimistisk realism (se tidigare inlägg).

Det blir ljusare, varmare och bättre. Det här är inte bara en svulstig förhoppning, utan så som det faktiskt är.

Mutationer och förseningar. Visst. Men vaccinet är på väg och våren är här. Det ser ljust ut. Gilla läget så ska du se att allt blir bra.

Natt i Caracas

Natt i Caracas är en bok som jag både tycker är fruktansvärd och fantastisk. Fruktansvärd för att jag känner att boken redan från början innebär ett frossande i en eländesbeskrivning. Detta frosseri skildras förvisso med begåvad komik, men är ändock så oändligt tröttsam. Romanen är en fiktiv verklighetsbeskrivning av vänstertyranneri i Venezuela. Död, utplåning av varor och människor ackompanjeras av revolutionsdrömmar.

Allmänt ett begåvat och roligt sätt att skildra vänsterdrömmars baksida och verklighet. Fosterlandets barn beslagtar dina värdesaker och fråntar dig ditt uns av värdighet, integritet och ger dig total förödmjukelse. Det görs till ett stopp i toaletten.

Huvudpersonen i romanen tar sin grannes identitet, efter att ha kastat hennes döda kropp ut på gatan. Ett första steg som senare leder henne, med stulen identitet, att komma ända fram till Madrid efter att ha genomlidit olidliga strapatser med allehanda byråkrater på flygplatsen i Venezuela.

Att bli någon annan, att bli någon annan och ta del av någon annans livsöden, kropp och minnen är vägen ut från det totalitära helvete av revolutionsromantik och våld som hon befinner sig i till en värld som iaf inte är detta. Vad som händer sen vet varken du eller jag, annat än att detta nya tas an av någon med för stora, bylsiga kläder; ett alltigenom glåmigt yttre. Jag tycker det är vackert. Och roligt också.

Olidligt tröttsamt blir dock beskrivningar av detaljer kring hennes och hennes mors vardagsliv. Revolutionsromantikens baksida skildras iofs komiskt, men den kritiken har jag liksom hört förut. Vad jag däremot eller kanske, avslutningsvis, vill lyfta fram är den enastående språkekvilibrismen. “Min första pojkvän var också min barndoms sista docka, täckt av hjärnsubstans från explosionen mot hans panna” eller “Den plastikkirurgi som Fosterlandets Barn utförde på det förflutna luktade bluff”.

Galet bra språkanvändning, bara det skulle rendera boken (eller översättningen) ännu högre betyg.