Tänk inte igenom allt hela tiden.

Om du ska fatta ett viktigt beslut, kanske rentav livsavgörande så gör det bara. Som någon vis kvinna påpekade nyligen. Tänk inte igenom allt hela tiden. Det blir för andra. Det blir jobbigt för dig.

Nu tänker den vakne läsaren, att vänta nu, sade han inte precis tvärtom, att man skulle våga gå emot sin magkänsla.

Jag skulle vilja påstå att den vakne läsaren har både rätt och fel i sin observation. Rätt, såtillvida att man bara blint ska lita på sin magkänsla; vad man spontant känner. Det kan leda helt galet fel och det är oftast viktigt att våga gå emot sin magkänsla.

Den vakne läsaren har dock fel och missar att uppmärksamma en viktig aspekt. Oftast är det så att, inte minst när vi står inför stora beslut, har vi tänkt kanske rentav övertänkt på saken till leda redan innan. Att då gå hem och fundera igenom istället för att direkt greppa tjuren vid hornen kan vara rent kontraproduktivt. Att tro att man genom att skapa ytterligare ett excelark hemma och tänka över något som redan är övertänkt gör ingen människa glad. Det blir jobbigt för andra. Det blir jobbigt för dig. Tänk inte igenom allt hela tiden.

Så, sluta nu och kör på. Det blir bra ska du se

Krig är krig och fred är fred

Möjligen finns det någon som har invändningar mot några av de poänger som jag brukar göra om att t ex vrida och vända på föreställningar om spontanitet, magkänsla o s v. Att mitt krumbuktande riskerar leda till att allting förlorar sitt värde, att inte ingenting betyder någonting. Kort sagt att mina krumbukterifasoner riskerar leda till det totalitära mardrömssamhälle som George Orwell varnade för i 1984 i det han kallade för double think. Att krig för den totalitära ledaren snarare är en fredsoperation och de som inte håller med om det sätts i fängelse och/eller likvideras.

VIsst. Det skulle finnas en poäng i mitt påhittade exempel, men jag skulle säga att det i själva verket är precis tvärtom. I och med att vi inte lever i en totalitär stat så har vi tvärtom en rättighet, för att inte säga skyldighet, att ompröva och ägna oss åt krumbukterier gällande de sanningar och föregivettaganden som vi utgår ifrån.

Tack vare dylika tankeutflykter kan vi resonera oss fram till att krig är krig och att fred är fred. I ett totalitärt samhälle skulle inte detta vara möjligt. Där är det diktatorn eller någon anonym massa som bestämmer över vad som är det rätta, i ett anti-totalitärt samhälle gör vi det själva.

Lita inte på din magkänsla

Att istället för att veckla in sig i snåriga resonemang och läsa in sig på massa relevant litteratur så är det istället bättre att bara gå på sin magkänsla och fatta sina beslut efter vad denna säger. Du har hört det. Jag har hört det.

Även om det onekligen finns goda skäl att göra just detta finns det goda skäl att göra just det väger argumenten mot att göra så tyngre tycker jag.

Som levande varelser är vi alla mer eller mindre lite skizofrena av oss, menar jag utan att ha någon som helst expertis som backar upp det påståendet. Och antagligen missbrukar jag å det grövsta termen skizofreni som jag dessutom har svårt att stava till.

Hursomhelst. Om vår magkänsla säger något klockan elva så kanske denna säger något helt annat klockan 16. Magkänslan är helt enkelt en flyktig kamrat och kan ändra sig när du som minst räknar med det.

Magkänslan är en påhittig följeslagare som kan pusha dig att göra saker som du kanske att du inte vågade. Men dagens etikettråd är att du måste våga gå emot din egen magkänsla och klä av myten att vi innerst inne är en och samma. Det stämmer inte. Vi är alla flera.

Ormens väg på hälleberget av Torgny Lindgren

Romanen är en närgången och inlevelsefull skildring av krassa levnadsförhållanden i Västerbottens inland. En änka faller i skuld och mycket uppmärksamhet utgår från arvodebetalningar och uteblivna sådana. Inlevelsefulla personporträtt och reflekterande resonemang kring livets grundförutsättningar; om liv och död finns också här.

Jaha, tänker du så boken var alltså helbra? Nja, utöver sina många positiva sidor så biter romanen aldrig riktigt fast. Varför undrar du? Jo, nyckeln till framgång är svart humor. Ren västerbottenromanticism räcker helt enkelt inte. Men med mycket humor, mycket skojsigheter så kan jag stå ut med en hel del vardagsrealism och kan t o m uppskatta dessa inslag tack vare dess opretentiösa anslag. Men då behöver det också finnas massa existentiellt djup och humor. Vad gäller det senare så bibringar inte den här romanen det senare till fullo, vilket också gör att den existentiella tyngden blir tunnare.

Visst. Romanen var okej ändå, varför min ton andas väl mycket negativitet har att göra med att jag precis innan den här läste/lyssnade på hans suveräna bok ljuset. Ormens väg till hälleberget var helt inte lika bra.

Andrés Stoopendal

Dunning-Kruger effekten

Innan jag läste romanen, medan jag läste den och efter att jag blivit klar kom jag på att jag inte egentligen förstod vad Dunning-Kruger effekten är. Jag bläddrar lite i boken och tittar i kapitlet som heter just Dunning-Kruger effekten förstår jag det fortfarande inte riktigt. Men jag har förstått det som att det handlar om det handlar om självuppfyllda profetitor. Som t ex ser du dig själv som en lat och väljer att se dig som en sådan så ökar risken för att du skjuter upp; prokastrinerar för glatta livet även om du egentligen inte är sådär jättelat, du låtsas bara vara det för att rättfärdiga ditt ständiga skjutauppande, som t ex att aldrig skriva på den där romanen som du har åsatt dig att göra.

Nä, nu läste jag lite mer i boken och dunning-Kruger effekten handlar inte alls om det utan om att inkompetenta överskattar sin kompetens mer än kompetenta, men det är egentligen sak samma vad exakt det är.

Så kan det vara. Men exemplet visar på en allvarlig brist, som jag ser det, i romanen. En ständig bajsnödighet att klä relativt harmlösa vardagshändelser i en osedvanligt komplicerad språkdräkt. Det störde jag mig på. Litteraturvetarwannabism. Problem ett.

Bokens huvudperson ville skriva en roman i Houllebeuqs anda, men kom liksom aldrig till och brottades med en ständig skrivkramp, vars smärta han kunde döva med alkohol. Det var en annan grej som störde mig med romanen; detta återkommande romantiserande av att skriva romanen, som den största och mest viktiga kulturella uttrycksformen. Problem två

Romanens berättelse tog upp och berörde vanliga bestyr som omger vardagstillvaron för medelklassmedelålders parmiddagar och det inte så särskilt intellektuellt avancerade postmodernism-bashing som är så vanligt i dylika kretsar. Lite enkla, inte så tankeutmanande, poänger låter mer avancerade än vad de kanske behöver vara på grund av den komplicerade språkdräkten (se ovan). Småstörigt, absolut, med det jag vill lyfta fram som det stora problemet i sammanhanget är determinismen; att det här är en tillvaro och vardagsproblem som drabbar alla i en viss given ålder och i ett specifikt sammanhang. Som om vi alla var likadana och tänkte likadant. Romanen kantas av en osympatisk determinism och bristen på åsikter och beteenden som faller utanför normen för hur det är för alla. Problem tre.

Huvudpersonens flickvän för en osedvanligt anonym, för att inte säga blek tillvaro i romanen. Dylika kvinnoporträtt känns mer 1800-tal än 2000-tal. Problem fyra.

Nu tänker den vakne läsaren att jag inte alls gillade boken. Det stämmer inte. Faktiskt så när jag hade borstat av min initiala frustration så växte romanen successivt och var puttrande smårolig och blev bättre efter hand. Ganska trevlig och lite halvmysig sådär och berättelsen om hunden var riktigt smårolig tänker ja. Trevligt bokomslag för övrigt.

Rätt låt vann.

Rätt låt vann.En sångmelodi och en rap som riskerade att göra hela framträdandet till en kalkon. Det tyska bidraget som kom sist i finalen hanterade genren mycket bättre än vinnaren, tycker jag. Så fel låt vann? Nä, jag tycker inte det.

När ett land är invaderat så är det inget snack. Såklart och så fint det otroligt fint att se det europeiska folkets visar sådant stöd för denna låt. Inte för rappen, men för Mauripol.

Visst, för några år sedan representerade det ryska bidraget av några brödbakande medelålders kvinnor. Fint det också. Men om Ryssland invaderar ett grannland så är det bara så himla rätt att det europeiska folket så helhjärtat visar sitt stöd för det land som invaderats.

Sammanfattningsvis, europeerna röstade fel men ändå så rätt. Och sångmelodin sätter sig. Rätt låt vann

Eurovision song contest 2022.

Bruna vågen

Jag vägrar att bo i en hyreskasern sjöng Peps Persson. Längtan till landet har genom historien lockat allehanda proggikoner och småbarnsföräldrar att äga och odla sin egen täppa. När folkemsbygget i sin moderniseringsiver ville riva allt det gamla och bygga nytt och funktionellt föddes också en motkraft som har varit med oss sedan dess.

Att få odla sin trädgård som Voltaire påstås ha sagt, att få bygga eller äga något tillsammans är en dröm som har inspirerat till att lämna det urbana för det rurala. Och i skogen och i mindre orter är det dessutom mycket billigare att bo. Kanske kommer du också kunna brygga ditt eget öl, eller brännvin som Ulf Lundell skriver om i sin nationalsångsaktiga omåttligt populära visa: Öppna landskap.

Gröna vågen är en reaktion och på så sätt inbäddat föreställningar om modernitet. Gröna vågen handlar om längtan bort

källa: cirkwi.com

Jag är på väg åt motsatt håll. Med risk för olyckliga associationer väljer jag kalla det för den bruna vågen, som liksom den gröna vågen är inlemmade i det moderna projektet. Jag vill hellre ha balkong än egen trädgård. Jag vill hellre ha närhet och mer brus, inte avskildhet och mindre brus.

Jag vill vara nära. Det betyder INTE att jag vill bli väldigt mycket mera aktiv och göra fler saker som man borde. Nä, hellre Borgen (tv-serie) än nattklubb; hellre umgås, dansa och beblanda mig i givande samtal med få än irra på jakt efter nya upplevelser och/eller träffa massa nya, säkert intressanta, människor.

Det behöver jag inte. Inte heller odla min egen trädgård.

För mig handlar varken den gröna eller bruna vågen om att hitta det ursprungliga och autentiska eller om att återskapa det gamla. För mig handlar den bruna vågen om att skapa nytt; att alstra värme genom möten.

Jag vill leka mera och därför satsar jag på att sälja mitt radhus för att komma närmare. Och störs jag av bruset? Nej, det gör jag till skillnad från Peps, enligt sången, inte alls. Och skulle jag så göra är det bara att höja volymen i lurarna. Jag vill flytta närmare. Inte för att uppleva massa nytt, utan för att det är mer bekvämt så. Också för andra.

Jag är färdig med att odla min trädgård, grilla eller brygga mitt öl. Som om jag någonsin varit intresserad. Det finns så mycket mer att se. Bruna vågen – here I come.

Överlevnadsstrategier för att hantera min kamp: ignorera

Vi kämpar alla. Det finns jättemassa information att ta till sig mest hela tiden. Ibland jätteintressant. Ibland jätteviktigt. Ibland bara jätteroligt.

Att ta till sig och engagera sig i allt hela tiden går helt enkelt inte. Tråkigt, men inland behöver man bara sova. Så är det. Inget att skämmas för.

Det är sällan så att du BORDE göra massa saker och engagera dig i. Du kanske redan gör tillräckligt? I så fall, så finns ingenting som du borde göra istället. Du duger som du är.

Poängen. Som överlevnadsstrategi inser jag vikten av att ignorera. För mig handlar det om dels behov av sömn, men dels också om behovet av fokus. För mig betyder, förvirrande, nog verbet att ignorera inte alls ignorans (okunskap), utan snarare det motsatta.

Att ignorera är för mig en överlevnadsstrategi för att kunna fokusera.

Så, ignorera mera och kom ihåg att det finns antagligen ingenting som du borde göra istället.

Strategier för att hantera min kamp: egocentrism

Personer som är upptagna med sina respektive handikapp kan vara tröttsamma och besvärande att umgås med. Inte minst om de tjatar och tjatar om sina fysiska krämpor. Jättetråkigt. Det tycker du. Det tycker jag. Så tjatigt.

Utöver tjatet så följer det också med en föga smickrande självupptagenhet. Hela världen liksom kretsar kring dennes problem, som om det liksom några andra problem eller några andra människor utanför dig själv. Sant. Samtidigt erkänner jag mig skyldig. En irreversibel permanent sjukdom som MS tar så satans mycket energi från dig och som konsekvens finns mindre utrymme att oroa sig över annat och andra. Så är det.

Samtidigt är egocentrismen för mig en överlevnadsstrategi för att hantera min dagliga kamp med uppenbara energiskiftningar (både fysiska och psykiska) varje dag.

Samtidigt. Åtminstone i perioder då min energinivå inte är förtvivlat låg så är jag noga med att inte vältra mig i självömkan. Det är aldrig charmigt.

Vi vill alla bli sedda. Jag står inte över detta behov. Men jag hoppas att mina egna fysiska tillkortakommanden och psykiska pendlingar gör att jag i slutändan också blir bättre på att se andras kamp.

Jo. Det är sant. För att få något gjort så behöver man göra det själv. så är det. Du, liksom jag. Min kamp är min egen, men tillsammans så genomgår vi alla våra (iaf de flesta) privata kamper, som är mer eller mindre personliga och/eller universella. Oavsett vilket är kampen vi genomgår gemensam. Vi kämpar alla. Om vi inser det inser vi också att livet är underbart och som turligt inte är en färdigsnitslad bana med färdiga svar. Det händer faktiskt massa fantastiska saker mest hela tiden. Inte (bara) igår. Inte (bara) imorgon. Idag.

Egocentrism är inte (bara) en tafflig och dålig personlig egenskap, jag vet. Egocentrismen i sig är (framförallt) en överlevnadsstrategi. Det är det för mig iaf.

Valborg och första maj

Valborg och första maj har i Sverige under lång tid varit en tydlig identitetsmarkör. Antingen är du student eller arbetare och firar/demonstrerar på två olika dagar.

Tillhör du den förstnämnda kategorin sjunger du in vårens ankomst med mössan i hand medan du tänder valborgsmässoelden. Kanske kommer du bli så pass berusad att du inte orkar gå upp tidigt dagen efter för att delta i demonstrationståg och/eller lyssna på förstamaj-tal i någon park någonstans. Tillhör du den sistnämnda kategorin så är det tvärtom första maj och demonstrationståg som är din högtidsdag. Och inte kommer du bakfull till första maj som bilden nedan visar:

Det här är gammalt. Nu är nu. Men likväl lever den traditionella uppdelningen mellan studenter och arbetare kvar. Det här kan också förklara varför firandet i Sverige är mer begränsat än exempelvis Finland. Trevlig valborg och glad första maj alla