Gissningslekar

Det är inte så lätt att erkänna att man har fel. Ibland kan man inte inte ens ändra sig. Vi målar in oss i våra hörn och är i detta fall hyfsat övertygade om att vårt land har valt rätt väg. Inte så sällan så förkastar vi gärna inhemska kritiker eller andra länders strateger och anser dessa vara helt felt ute och cyklar. De styrs av politiska intressen och inte av vetenskapliga belägg. De har fel och jag har rätt.

Eftersom jag är en del av det samhälle jag lever i så är naturligtvis inte jag heller fri från detta och försvarar gärna egna, eller landet sanningar och tycker att alla andra har fel. Men om jag ser tillbaka så har jag faktiskt ändrat uppfattning en del. Det kanske ni också har?

Gissningar om Corona

 

ASPEKT ANDERS MARS-20 ANDERS-JUNI 20
Covid-19 är ett farligt virus för mig Nej, jag är ju under 70 så det är nog lugnt Oups, Covid-19 är farligt för mig, särskilt med tanke på den medicin jag tar
CORONA-19 är ett långvarigt fenomen Nej, inte alls Ja, absolut
Stänga skolor Ingen effekt Ingen effekt
Distansundervisning på universitet Det blir nog kul Det är/blir kul
Lock-Down Tokerier Kanske hade varit en idé att stänga ner särskilt drabbade stadsdelar, kanske t o m städer. Man kanske också skulle ha skippat arrangemang av större event
Dödsstatistik Morbid jämförelse-fetischism. Länder mäter på olika vis. Säger väldigt lite.  Allra minst ska man också ta hänsyn till överdödlighet. Nyckeln är ödmjukhet och respekt. Morbid jämförelse-fetischism. Länder mäter på olika vis. Säger väldigt lite.  Allra minst ska man också ta hänsyn till överdödlighet. Uppenbarligen utgår också den mest relevanta jämförelsepunkten mellan regioner och inte självklart mellan länder. Nyckeln är ödmjukhet och respekt. Döden är läskig, men om någonting så har denna pandemi påmint oss om att döden är närvarande i livet.
Tillgång av skyddsutrustning på sjukhus Ingen aning Ingen aning
Stat-Region; offentligt-privat. Ingen aning Ingen aning
Personalens arbetsvillkor Katastrofalt dåligt Katastrofalt dåligt. Färre temporära anställningar och mer permanenta.

Sen är ju framförallt juni mycket ljusare, mer färgsprakande och vackrare än mars. Att ses ute, snarare än inne, är en del av mitt gradvisa öppnande. Och det är så skönt ute. Pröva, ska du se.

Det är svårt att erkänna att man har fel. Vi gör sällan det. Fast, pröva ska du se. Det är befriande och härligt när man väl gör det. Så ses vi ute.

 

Har du någon särskild sommartid?

Juni innebär jättefint väder. En sak som händer den här tiden är tidsomställning. Igår (söndags) år jag sommarlovslunch och åt sommarlovsglass med barn. Lunch klockan tre kändes mkt bättre anpassat än t ex klockan tolv.

För oss som fortfarande kvar saker att jobba med så gäller “ring-p1”-tiden; d v s du går upp (idag var jag faktiskt uppe innan), äter frukost och lyssnar på ringa-p1. N är du sen äter middag så kanske det är reprissändningar av, just det, av ring p1-. Så för mig känns det där med ring-P1 liksom lite somrigt.

Men allt liksom är så ljust, skönt och färgrikt just nu. Ring-P1 känns liksom lite mindre jobbigt att lyssna på. Fast du kanske inte har en radioapparat i köket? Har du någon särskild sommartid?

Folk med ångest av Fredrik Backman

Som ett led i mitt gradvis öppnande så ska jag snart bege mig ut för att ha bokklubb utomhus. Här är recensionen av boken som vi ska prata om:

Trevlig bok. Enkla intriger som aldrig blir alltför intrikata. Poliser, far och son, otrohetsdrama och gisslandrama, fattigdom, skillnad mellan rik och fattig, självmord kläs ofta i stora ord och tar sig dramatiska uttryck. Inte den här. På ett lättsamt, komiskt och underfundigt vis så skildras relationer med omtanke.

Oftast blir det ganska roligt. Relationsspelet är lättförståeligt och hyfsat förutsägbart. Men vem har sagt att det måste vara så allvarligt hela tiden. Det blev ganska fint ändå till slut. Lite putslustigt, lyteskomik men så blev det ganska fint ändå till sist. Jag frågar mig ändå om dylika teman kan utforskas närmare.

Och visst var det fantastiskt att den gamla damen till sist fick se fyrverkerier. Det blev väldigt fint alltihopa och visst måste man få lov att drömma. Allt behöver inte vara så dramatiskt. Allt behöver inte vara så mycket oro och vardagsrealism hela tiden.

Saker och ting är kanske betydligt enklare än vad du tror. Det är kanske så enkelt som att förstå att kärlek betyder att man vill att du finns. Så vackert. Inte svårare än så. Inte enklare än så.

att agera först och tänka sen

Att agera först och tänka sen gör många. Akademiker gör precis det motsatta, förankrar ett djup till berättelsen och tänker lång tid. Det går kanske inte så snabbt alltid.  Att göra en gedigen teoretisk genomgång och genomföra noggranna empiriska undersökningar tar tid. Men det är bra och något som samhället behöver.

Nu ska jag avslöja en hemlighet. Det vet säkert de flesta redan, eftersom jag inte är så hemlighetsfull av mig.  Liksom inte the strong silent type. Och det är att jag i detta avseende är en väldigt oakademisk akademiker. Jag skriver först och tänker sen. Jag sätter ibland känsla före förnuft.

Före MS så brukade jag agera först och tänka sen. Det ser jag nu gå igen hos mina barn. Det gör jag inte nu. Fast fortfarande, när jag skriver är jag mer snabb och driven av ett idéburet budskap än särskilt ofta långsam och eftertänksam, som annars nog förknippas med det akademiska idealet.

Såklart jag har också oerhört akademiska sidor. Min verksamhet kräver långsamhet och eftertänksamhet. Jag har lärt mig och har blivit bättre på att se skönheten i eftertänksamhetens klokhet. Jag finner nöje i och är nyfiken på att sätta mig in i historien bakom den omedelbara bilden, texten eller händelsen och vill inspirera andra att göra detsamma.

Också på andra sätt är jag oerhört akademisk.  Jag måste skriva först för att förstå och bringa reda i hur jag tänker. Inte tvärtom.

Jag må vara långsam  motoriskt, men jag är samtidigt oerhört snabb i tanken. Så vansinnigt snabb att jag behöver hejda mig själv ibland. Ganska ofta. Att lära sig kanalisera den energin jag besitter är givande, både för mig och för andra människor i min närhet.

Jag skulle nog aldrig vara en bra statsman. Nog inte en del andra heller. Att twittra ut sin utrikespolitik är sällan en bra idé. Att agera först och tänka sen skulle jag göra. Nu kan jag inte det. Men jag skriver före jag tänker.  Ibland är det dumt och det blir fel. Ibland är det bra och det blir rätt.

Mitt mål är att sprida den glädje jag känner själv av att göra just detta till andra. Att agera efter hur du känner och tänka sen är en grogrund för inspiration och reflektion och inte nödvändigtvis något fatalt korkat.

Vad en universitetslektor gör

För enkelhetens skull kan man dela upp lektorns göromål i tre nivåer. Jag vill börja med att klargöra att en högre nivå (t ex nivå tre) inte alls skulle vara finare,  viktigare eller mer samhällsnyttigt än göromål på de andra nivåerna. Kanske snarare tvärtom.

Att se göromål som tillhör nivå tre som finare än de andra är att ta sig själv på lite för stort allvar; att nära sitt narcissistiska ego och att romantisera forskningen på bekostnad av undervisningen.

Nivå ett. Att hantera diverse verktyg för intern kommunikation och betygsrapportering.

Nivå två. Skriva rapporter, göra utvärderingar, deltaga på seminarier och möten, skriva fint om en viss litteratur som ska skickas vidare till någon nämnd i universitetshierarkin någonstans för godkännande eller skapa fungerade struktur för föreläsningar och seminarier till någon kurs.

Nivå tre. Att  reflektera kring t ex ett speciellt begrepp eller en metafor i exempelvis till en föreläsning, på ett seminarium, i samtal med kollegor eller i en artikel. Genomföra en föreläsning som man har skrivit ihop, hålla i ett seminarium eller deltaga i ett publikt event som man arrangerar eller är inbjuden till och skriva en artikel för publicering.

Nej, nivå tre skiljer inte mellan undervisning, forskning och tredje uppgiften. Att vara lektor är ett privilegium. I detta ingår alla tre nivåer. Men som tur är, är inte alla saker alltför kreativt krävande. Man kan t ex gå på ett möte och slappna av.

Mitt budskap till er är att inte ta er själva på för stort allvar och samtidigt inte gå på att en lektor bara är någon som skapar riktig fakta och reproducerar administrativa rutiner.  Det kan en myndighetsperson säkert göra lika bra eller bättre.

Det är egentligen många saker som vi gör som andra lika gärna skulle kunna göra lika bra eller bättre. Men inte allt. Håll fast vid det och kom ihåg  att vara lektor är riktigt roligt.

Gradvist öppnande

Det kan vara ganska trevligt med hemmakaräntän. Lite mysigt. Trivs bra med detta och jag trivs med mina nya  vanor. Och hemmakontoret trivs jag, för övrigt, utmärkt med.

Men nu börjar ju många länder öppna upp. Jag funderar att göra detsamma. Kanske iaf från juni. Pröva mina vingar. Innan jag gör det, kände jag, behöver jag prata med någon medicinsk kunnig person på neurologen. Min medicin är ju faktiskt förknippad med hög risk vid Covid-19-infektion. Så det där skojar man inte bort. Det är också jag känner att det är bra med lite gradvis öppnande. Onödig risk annars. Bäst att vara försiktig.

Sagt och gjort. Idag ringde jag neurologen 08.01 och jag lyckades få plats i telefonkön. Det var bara två före mig i kön, som då uppenbarligen hade ringt före mig och varit snabbare på att knappa in sina siffror. Om jag t ex hade ringt 08.05 så hade jag aldrig tagit mig fram till telefonkön, utan mötts av en telefonsvarare som förklarade att: “Det är många som ringer just nu, var god försök senare”. Jag vet. Jag har hört den ramsan förut.

Men nu blev jag så glad. Jag hade äntligen lyckats komma fram. När någon svarade så blev jag så exalterad att jag glömde bort nästan allt vad jag ville fråga. Fast något fick jag reda på. T ex så får man boka tid för blodprovtagning och vänta utomhus tills att man blir inkallad. Och om man behöver göra skallröntgen så är det inga problem, de har sett över sina rutiner på sjukhuset.

Jag vet att det är risky för mig, men hur risky? Jag blev som sagt så exalterad att jag inte riktigt minns exakt vad hon sade mer än att jag skulle vara försiktig och vara noga med avstånd. Träffa vänner utomhus går bra, även om jag ska undvika större tillställningar. Osv.

Jag blev så glad och hon var så trevlig att prata med. I juni ska jag gradvist öppna upp. Även om jag trivs bra med hemmakarantänen och att bryta den känns lite läskigt och ovant så vill jag gärna vara med där det händer.

It ain´t over till the fat lady sings

It ain´t over till the fat lady sings. Jag har ju hört uttrycket men visste inte riktigt varifrån det kom. Fast, ni kan ju faktiskt också googla ni också. Oavsett ursprunget av uttrycket så kan det betyda att med tålamod kommer man långt. Man orkar följa med handlingen på en opera till slutet, man kan spara lite godis till nästa dag eller man skippar sista ölen för man vet ju att det är en dag imorgon också.

Det är jag dålig på. Väldigt.

Det är inte över förrän the fat lady sings (låter inte alls lika bra på svenska). Det kan alltid hända något mer. Någonstans vilar det något positivt över det hela. Det är inte kört. Så länge det finns liv finns det hopp. Och så vidare.

Jo. Men jag är liksom för snabb där också. Så nej, jag är inte särskilt bra på att hålla tyst i väntan på att the fat lady sings. Det är nog bl a därför som jag inte är tillräckligt vuxen (och kanske aldrig kommer att bli) för att kunna göra karriär inom akademin, eller egentligen inom vilken tummelplats för vuxna som helst. Jag har helt enkelt inte det tålamod som krävs.

Fast egentligen är jag ganska nöjd med att förbli glupsk och ocool. Men jag kan lära mig att bli mer ödmjuk och sakta mina impulser för att därigenom undvika att såra någon på vägen. Att stillasittande vänta på att the fat lady sings kommer dock aldrig bli min grej.

Gläd dig åt livet, du vet aldrig när det tar slut

Folk dör. Mest hela tiden. Ibland får man intrycket av att detta hemska som sker, bara sker just nu i samband med Covid-19. Och dessutom mer i Sverige än i våra nordiska grannländer.

Sorry för att vara en partydödare. Det här är inte en överraskning. Människor dog före Covid-19 (som den visa kvinnan förklarade för mig). Det är sant och i andra mer utsatta delar av världen mest hela tiden. Jo, det är hemskt. Fruktansvärt.

Jo, vi gör vad vi kan för att skydda oss, men till syvende och sist är det kört ändå. Vad som överraskar mig mest med detta är att det tycks komma som en överraskning för så många.

Att uppskatta någon för att hen har levt kommer vi ofta först på när personen i fråga är död. Om det dör en framstående person, som författarinnan Kristina Lugn nu senast så är det många (däribland jag) som plötsligt blir intresserade av hennes dikter. Det är ju absolut fint, men frågan måste ändå ställas – hur intresserade av hennes dikter var vi när hon levde?

På facebook så skickar flera vänner kondoleanser över hennes verk och vad hon har betytt för samtidslitteraturen.

För det första har jag ingen, eller iaf, oerhört begränsad koll på Kristina Lugns samlade diktproduktion. Säkert är det många som har bättre koll än jag på hennes litteraturhistoriska gärning, men jag tycker ändå att det är konstigt att så pass många verkar ha haft en oerhörd kunskap och att genom facebook förmedla sin personliga saknad. Det stämmer säkert i vissa fall. Men så många, det tror jag inte på. Nääää. Jag har själv dålig koll på Kristina Lugns dikter och har aldrig träffat henne personligen.  Det här kan väl inte bara gälla mig? Eller så är jag bara vansinnigt obildad.

För det andra så påminns jag nu och flera gånger förut om vikten av att uppskatta någon för denne eller dennas gärning medan hen fortfarande lever. Det är kul att leva. Det händer massa spännande saker hela tiden. Så min uppmaning till er alla är att uppskatta andra och glädjas åt livet för vi vet aldrig när det tar slut. Det här gällde före Coruna och det gäller fortfarande.

A few of my previous written stories

read this!

The DSS Challenge

“What is my story?”

Book after book.. Day after day… he sits there on a chair… sits there reading, engrossed in stories, but indifferent to his own. The room, murky and dark, a room filled to the brim with a repugnant odour that fails to be noticed only by himself. However, contrary to the beliefs held by his former friends, he is happy, happy sitting there on his chair and reading the never ending supply of books brought in by his family. This boy once went by the name Nat. Now he is naught but a book plower, forever trapped by the mirth and diversion brought to him by the books, trapped in a vortex of pleasure. The worst of times for this boy is when, for whatever reason, he has to drop a book. Toilet break? Food? Sleep? To Nat they all mean the same exact thing, taking a…

View original post 1,345 more words

Hans Fallada. Ensam i Berlin. Innebär frihet liv eller död?

Vi har hört och läst en masse om andra världskriget och förintelsen. Orsaker och effekter. Vi har fått lära oss om att aldrig bli som de där och hur farligt det är, vilka vi lärdomar vi ska dra och att aldrig upprepa historien. Vi har hört om Gestapo; hur en totalitär regim utövar sin totalitära makt över sina medborgare. Hur var det egentligen att leva mitt i det. Vem anger vem? Hur gör man motstånd?

Året är 1940 och Tyskland har precis invaderat Frankrike. Segerrusiga så förbereder man sig bakom sin ledare, Adolf Hitler, på att ta över världen. Boken tar oss från slagfält och förintelseläger till hjärtat av Berlin. Med kuslig träffsäkerhet skildrar Fallada vardagsliv, alldagliga företeelser som alkoholism, småkriminalitet, arbetslättja och totospel. För det är klart att livet fortgår även i en auktoritär stat.

Vissa inslag är komiska, men ofta brutal. Så som det verkligen var då, föreställer jag mig. Så obehagligt, men samtidigt så realistiskt. Som läsare påminns man om att kriget inte bara utspelar sig på slagfält långbort någonstans, utan mitt ibland oss. I boken är dödsfall inte blott siffror i statistiken, utan gräver man bara lite, så märker man också att bakom dessa siffror döljer sig verkliga människoöden.
Boken visar hur det storpolitiska spelet skildras i det lilla. Jag tycker den är fantastisk, även om jag kanske är för bortklemad av civilisationens frammarsch och för blödig för att uppskatta den till fullo. Det är ju så hemskt allting.

Det gör ont. Boken är en mästerlig skildring av hur Gestapos makt slog igenom i allas liv. Hur det märks i det lilla. Och vem är egentligen god eller ond i ett system som av eftervärlden har betecknats som alltigenom fasansfull? Att stilla se på, att inte göra motstånd är att bekräfta och reproducera ett illasinnat system. Att göra motstånd, även om det kanske inte leder någonstans och kan innebära döden är kanske mer värt än livet? Att dö är att slutligen bli fri. Boken vänder upp och ner på invanda begrepp.

Boken får mig att tänka på Dostojevskijs roman “Brott och straff”. Livet är inte alltid enkelt. Och ibland hejar vi på brottslingen, även om hen inte är överdrivet sympatisk eller hel och ren.

Bokens hjältar är inte alls alltigenom goda. De har inte alltid varit på “rätt” sida. De är som folk är mest, som du och jag. Dumt att låtsas något annat.

Livet är farligt. Att ta risker är vår medborgerliga plikt. Att stillasittande jamsa med är måhända mindre riskfullt, men samtidigt måste vi fråga oss vad ett sådant liv är värt? Innebär frihet liv eller död?