Utemöblerna sätter jag upp nästa helg

Att klippa gräs och ha MS kan vara en plåga, beroende på hur stor gräsmattan och hur allvarlig ens MS är. Idag så klippte jag gräset för första gången i år. För mig tog det lite drygt en timme. För någon utan MS så skulle detta ta kanske 10 minuter. Och mitt arbete var ändå inte särskilt lyckat. Gräsmattan blev inte ens särskilt snygg. Egentligen hade jag tänkt sätta ut utemöblerna också. Detta orkar jag inte. Det får bli en annan gång. Jag är helt slut.

Det här hade kunnat utgöra början på en snyfthistoria om att det är så himla synd om just mig. Men det är fel. Och det är inte alls tanken. Här vill jag istället förmedla två viktiga lärdomar med utgångspunkt i mina erfarenheter.

  1. Alla har det svårt. Det är synd om alla mest hela tiden. Lyft blicken utanför dig själv så inser du detta. Alla kanske inte väljer att prata om vad som tynger dem hela tiden. Ha förtröstan. Nej, det är inte särskilt synd om just bara dig. Och även om det kanske vore det så är det sällan konstruktivt att vältra sig i en offermentalitet och tro att allt som händer kretsar kring dig. Det är sällan attraktivt. Och kopplat till mina yrkeserfarenheter. Det är sällan som som riktiga bra uppsatser skrivs som utgår från studieobjekten som offer, och din uppsats riskerar att tappa i nyansrikedom.
  2. Jaha, så alla väljer själv? Allt är upp till individen? Nä, det är inte riktigt så enkelt. Allas fria val utgår från skilda förutsättningar. Detta ser olika ut för olika individer; för olika grupper. Att ignorera detta är att blunda för de strukturella orättvisor som likväl färgar individens livsval.

Tillbaka. Min gräsklippning ackompanjerades av grannbarnens skratt på studsmattan på andra sidan häcken. Att klippa gräs och ha MS är inte så lätt. Men om livet skulle vara givet på förhand och enkelt hela tiden så skulle det antagligen vara ganska tråkigt. Och utemöblerna sätter jag upp nästa helg.

snart så är det över

För kanske ett halvår sen tänkte jag att snart kommer vi kunna träffas som vanligt igen. I januari drog vaccinationerna igång. Och nu, snart så. Nu är det snart maj, fast snart så.

Jag har låtit mitt hår växa och har isolerat mig än mera än någonsin förut. För det är lite osäkert det där vad som gäller om man intuberar (heter det så?) tung MS-medicin och Corona. Och snart så. Bara att vänta lite till.

Mina föräldrar är 80+, min son bor i en annan stad, min flickkompis bor i ett annat land och mitt arbetsrum är det kanske mest välbesökta i en annars hyfsat tom kontorsbyggnad. Hur fungerar det där egentligen? Nä, lugnt. Snart så.

Det är egentligen fantastiskt det där med vanans makt. Jag kom ihåg ett stycke i min filosofibok från gymnasiet om filosofen Albert Camus. I detta stod det något om att om människan skulle bosätta sig i en trädstam, så kanske skulle det kännas lite konstigt först men successivt skulle hen vänja sig vid det också. Det skulle kännas normalt.

Permanenta uppehållstillstånd föreslås göras temporära dito i den nya migrationslagstiftningen. Det hade känts horribelt och extremt för kanske ett decennium sedan, men beskrivs som ganska normalt nu. Vanans makt är stark, så är också människans förmåga att ständigt och jämt upprepa samma misstag. Igen och igen.

Fast snart. Så har vi fått ordning på det här. Under tiden trivs jag ganska bra i min hemmakarantän och zoom är helt fantastiskt.

Kommer vi ha lärt oss något av detta sen? Jag hoppas det. Fast, vi får se. Och nu är det nära. Det var det för ett halvår sedan också. Snart så är det över.

gilla läget

En sak som jag har lärt mig genom att ha MS är att gilla läget. Någon gång hittar de en effektiv medicin. Forskningen går framåt och snart kommer de på ett botemedel, ska du se. Ett lyckat experiment där och håll dig i framkant, var på din läkare så att du också kan testa. Nu så. Snart.

Och snaran dras åt.

Det blir inte bättre än så här. Det blir tvärtom långsamt sämre. Det är bara ge upp. Sluta att försöka. Det finns ingenting du kan göra åt saken.

Nä. Det går inte att ändra sakernas tillstånd som står utanför din makt. Fast det går att göra saker ändå. Det handlar om att gilla läget. Inte att frenetiskt kämpa för någonting som ändock inte ligger inom din räckvidd. Och du kommer kunna förvåna dig själv. Det går att göra mycket. Vissa förutsättningar kanske inte är så fastlåsta, som du kanske en gång trodde. Du klarar mer än vad tror. Tro mig.

Att gilla läget och kämpa är någonting som jag har lärt mig av att ha MS. Inte utgå från ett mirakel som kanske aldrig kommer att ske, utan utgå från världen som den är.

Känns det igen någonstans ifrån? Om jag säger Corona och vaccin så kanske någon ser kopplingen. Vaccinet kommer snart, håll ut och snart blir det som vanligt igen. Jag vill inte att det ska bli som vanligt igen.

I min lektorsverklighet är det fasligt mycket gnäll över de digitala lösningar som vi använder oss av för att klara av våra sysslor. Fruktansvärt tycker många. Det är mycket sämre än att träffa studenterna på riktigt. Det blir aldrig bra såhär.

Håll ut.Snart blir det som vanligt igen. Jag hoppas inte det. Min lärdom från att att ha MS är att gilla läget. Man kan göra fantastiskt mycket med zoom som inte går att göra i en vanlig undervisningssal. Jag hade antagligen inte tyckt att detta varit så fantastiskt, om jag inte hade haft MS. Undervisningen kan på vissa områden bli bättre, än vad den någonsin har varit förut.

Om det här med Corona hade hänt för bara 10 år sedan så skulle vi inte ha de digitala lösningarna som krävs för att kunna hantera en liknande pandemisk situation, som någon smart person påpekade för mig nyligen. Nä, jag vill inte tillbaka dit. Verkligen inte.

Kanske kommer man i framtiden kunna forska fram ett botemedel mot MS. Man kan ju alltid hoppas. Fast nu är det som det är, men det går ändock att kämpa. Tvinga dig inte till att alltid vara käck och positiv. Att kombinera livsglädje, kämparglöd med att gilla läget är något jag har lärt mig genom att ha MS. Jag kallar det för optimistisk realism (se tidigare inlägg).

Det blir ljusare, varmare och bättre. Det här är inte bara en svulstig förhoppning, utan så som det faktiskt är.

Mutationer och förseningar. Visst. Men vaccinet är på väg och våren är här. Det ser ljust ut. Gilla läget så ska du se att allt blir bra.

Natt i Caracas

Natt i Caracas är en bok som jag både tycker är fruktansvärd och fantastisk. Fruktansvärd för att jag känner att boken redan från början innebär ett frossande i en eländesbeskrivning. Detta frosseri skildras förvisso med begåvad komik, men är ändock så oändligt tröttsam. Romanen är en fiktiv verklighetsbeskrivning av vänstertyranneri i Venezuela. Död, utplåning av varor och människor ackompanjeras av revolutionsdrömmar.

Allmänt ett begåvat och roligt sätt att skildra vänsterdrömmars baksida och verklighet. Fosterlandets barn beslagtar dina värdesaker och fråntar dig ditt uns av värdighet, integritet och ger dig total förödmjukelse. Det görs till ett stopp i toaletten.

Huvudpersonen i romanen tar sin grannes identitet, efter att ha kastat hennes döda kropp ut på gatan. Ett första steg som senare leder henne, med stulen identitet, att komma ända fram till Madrid efter att ha genomlidit olidliga strapatser med allehanda byråkrater på flygplatsen i Venezuela.

Att bli någon annan, att bli någon annan och ta del av någon annans livsöden, kropp och minnen är vägen ut från det totalitära helvete av revolutionsromantik och våld som hon befinner sig i till en värld som iaf inte är detta. Vad som händer sen vet varken du eller jag, annat än att detta nya tas an av någon med för stora, bylsiga kläder; ett alltigenom glåmigt yttre. Jag tycker det är vackert. Och roligt också.

Olidligt tröttsamt blir dock beskrivningar av detaljer kring hennes och hennes mors vardagsliv. Revolutionsromantikens baksida skildras iofs komiskt, men den kritiken har jag liksom hört förut. Vad jag däremot eller kanske, avslutningsvis, vill lyfta fram är den enastående språkekvilibrismen. “Min första pojkvän var också min barndoms sista docka, täckt av hjärnsubstans från explosionen mot hans panna” eller “Den plastikkirurgi som Fosterlandets Barn utförde på det förflutna luktade bluff”.

Galet bra språkanvändning, bara det skulle rendera boken (eller översättningen) ännu högre betyg.

Lite som en fax

För lite drygt 20 år sedan blev jag doktorand i statsvetenskap och hamnade på Eden i Lund. Ganska snart därefter fick jag mina första uppdrag som lektor på socialhögskolan som låg invid Eden (kanske fortfarande ligger). Istället för power-points, så förberedde jag oh-bilder. Ungdomarna vet kanske inte ens vad det är? Ett genomskinligt ark, som man kan rita och skriva på själv och sedan lägga på en särskild OH-apparat. Sedan projekterades arket på väggen. Magiskt. Lite som en fax.

Min pedagogiska gärning utförde jag bl a tillsammans med Peter Eklundh och Peter Santesson-Wilson. Den som räknade timmar och delade ut uppgifter vad den dåvarande studierektorn, Paula Uddman. Nä. Slut på namedropping och nostalgiska återblickar. Till poängen.

Då förberedde jag en föreläsning på typ 4-5 dagar. I förmiddags skrev jag ihop en föreläsning som jag ska hålla nästa vecka. 20 år. Från en vecka till tre timmar. Extrem utveckling. Jaha, så det har blivit mycket sämre nu? Tvärtom. Nu har jag inte haft föreläsningen som jag skrev i förmiddags, men högst troligt är den jättemycket bättre än någon av föreläsningarna som jag höll på socialhögskolan för 20 år sedan i politik och förvaltning.

Men. Vad vi inte har idag är de där magiska OH-apparaterna som vi rullade fram i korridorerna mellan lärosalarna. Nu när faxen gör comeback så kanske OH-apparaten också kommer göra det?

Snart är det över och jag är både förväntansfull och lite rädd.

Snart är det över och jag är både förväntansfull och lite rädd. Jag vet. Mutationer, fler dödsfall och vaccinfördelningsstrul signalerar att vi inte är där än. Om vi börjar vackla i disciplinen befaras fler obehagligheter. Och det är direkt dumdristigt att ovanifrån blåsa faran över nu. Gör man det så börjar folk andas ut och detta skulle få (nya) katastrofala följder. Så klokt nog gör man inte det.

Men. Med basa knapptryckningsfärdigheter så skönjas alltjämt flera ljusglimtar. Det där kan man såklart resonera kring och det går snabbt att hitta bra argument för och emot en dylik händelseutveckling. Allt som behövs är en sjysst laptop så kan man slå världen med häpnad.

Till poängen. Alla vill se ett slut på eländet. Gärna nu. Men iaf ganska snart. Jag är såklart också förväntansfull. Men istället för att sjunge med i lovsången om att snart ska vi slippa det här och återgå till det normala så fortsätter jag tjata om att den här mobilitetshämmande pandemin också har mobilietsfrämjande aspekter. Alltså så tillhör jag ett privilegierat fåtal som kan fatta egna självständiga beslut. Detta gäller ju som bekant långt ifrån alla.

Såklart kan aldrig digital interaktion vara ett fullgott substitut för fysisk interaktion. Självklart inte. Jag vet. Men om alla upprepar detta ofta och högljutt så väljer jag hellre att lyfta fram medaljens baksida. Om alla tänker lika blir inte mycket tänkt, som min gymnasielärare för länge sedan skrev om något gymnasiearbete i historia jag hade skrivit om John Stuart Mill (jo, jag var hyfsat nördig och insyltad redan då). (Som parantes kan nämnas att inte heller han valde att gå upp i talarstolen i det brittiska underhuset om det redan stod klart att det fanns en majoritet för den åsikt han förfäktade. Då var det liksom inte mödan värt.)

Fast. Vem har egentligen tillräckliga ekomiska resurser och tid över för att besöka spännande seminarier eller gå på 50årsfest? Vem? Och nya kreativa lösningar finns det många exempel. Det finns en poäng i att vara socialt aktiv på hemmaplan i mysbyxor utan att flänga runt som fördärvad.

Men. Såklart är jag också förväntansfull. Det blir varmare, ljusare och mindre hysteriskt snart vågar jag tro. Fast. Jag är lite rädd också.Om vi inte längre har pandemin att skylla på, vems fel är det då att allehanda jävligheter likväl dyker upp?

Uppe på höjden av Assaf Gavron

En plats är navet i denna berättelse. Platsen är en semilegal bosättning på en höjd i västbanken. Jag är i grunden positivt inställd till att romanen kretsar kring ett nav och att detta nav inte behöver formas kring en specifik persons levnadssöde och livsberättelse. Vi får följa två bröder, också utanför bosättningen i den lilla och stora i världen; Tel Aviv och New York. Detta skänker en viss kontinuitet. En annan sak som är positiv i romanen är att det finns en mängd dråpliga detaljer som muntrar upp läsningen. Ganska skojigt mitt i allt allvar.

Slut på de inledande lovorden. Personporträtten går aldrig på djupet, vilket ger som resultat att boken hämmas av en fragmentarisk karaktär. Berättelsen om olivolja, den ena broderns uppgång och fall på finansmarknaden, mynt i en grotta och byråkatiskt krångel skildras med en god portion humor liksom elinstallationer och militära övningar. Men det blir liksom för mycket. För många olika trådar. Ett annat problem som jag har med boken är att om jag är sann mot mig själv så är jag varken särskilt bevandrad i eller nyfiken på hela Israel/Paletistinakonflikten och ortodox judendom.

Men boken gav mig ändock några visdomar som är värda att ta med sig. Precis som det finns goda skäl att kritiskt reflektera kring om tiden verkligen läker alla så så finns det också goda skäl att invända mot en annan helig kossa; att kärleken skulle övervinna allt. Det stämmer inte. Jo, sex kanske som boken också föreslår, men kärleken överlever inte på lång sikt, genom att slå en bro mellan väsensskilda världar. Sen kan man ju fråga sig om en individ kan förändras eller förblir likadan livet ut. Svaret på frågan är att även om jag håller fast vid att individen är dynamisk så vittnat händelseutvecklingen att den judiska bosättningen kan gå sönder och rivas mitt itu. Även om kärleken är stark. Även om det är högtidsdag, man kan fira gravidet och det är maskeradbal.

Det senare inträffade för övrigt samtidigt som den Israelska armén trampade in. Så klumpigt. Så vackert. Så roligt. Jätteroligt faktiskt.

Boken slutar trots allt snarare i dur än i moll. Komedi snarare än tragedi. En stark känsla av gemenskap tränger igenom boksidorna. Men. Även om det var en rolig läsning, så kändes den alltför fragmentarisk för att vara ett mästerverk.

Kämpa för att det aldrig ska bli som vanligt igen (Nisse-50, del 1)

Vad kommer efter Coronan? Kanske säger optimisten att snart är vi på väg tillbaka till det normala. Då kan vi resa och träffas socialt igen precis som vi gjorde förut. Så skönt. Allt detta är en lång, obehaglig parantes. Pessimisten säger att vaccinet dröjer, fördelningen är ojämn, mutationer kommer och vi är fast i ett helvetiskt ekorrhjul där ingenting kommer bli som vanligt igen. Fossila bränslen växer i omfattning och i Italien, precis som på 1920, kommer fascismen tillbaka. Zoom är förskräckligt och tar över allas våra liv. Cis-män, som sitter bredbent i kollektivtrafiken och bär sitt munskydd slarvigt, styr världen. Det gjorde de 2020 och kommer så göra 2021 också.

Jag skulle säga att båda dessa karikatyrer har fel. Åtminstone delvis.

Angående zoom. Vi lever alla parallella liv. Stressade av karriärshets, fast i småbarnshets eller annat som präglar vårt medelåldersliv. För dem, för oss är zoom vägen framåt. Digital interaktion är inte ett substitut för så som det egentligen skulle vara. Det är bättre .

Plötsligt kan vi träffas digitalt och fira någon nybliven 50-åring eller så kan vi lyssna på och prata med prominenta internationella forskare eller några andra storheter från ditt gebit. Det digitala mötet gör detta möjligt.

Interaktion är vem vi blir. Det gäller mig. Det gäller dig. Zoom är förhoppningsvis ingen parantes, utan vägen framåt till ökad social interaktion , som möjliggör sociala aktiviteter också för stressade medelklass- och medelåldersmänniskor.

Fascismen då? Jo, visst har pessimisten rätt i att den politiska utvecklingen i Italien ger flashbacks till fascismens genombrott. Man kan också lyfta fram stormningen av Kapitolium som ytterligare ett exempel på pöbelväldets återkomst. Och överallt dessa CIS-män som styr världen.. Och det är så kallt ute och nu ökar beroendet av kolkraft igen. Alla jävligheter kommer tillbaka.

Vänta lite. Hallå. Biden slog Trump. Black Lives Matter fick enormt genomslag. Likaså Fridays for future. Världen håller på att förändras. Till det bättre på flera sätt. Har ni glömt?

Pessimisten ser hela tiden exempel på hur historien upprepar sig; hur det förflutnas misär, månne kläs i ny kostym, men hela tiden upprepar sig. Också optimisten styrs av en längtan tillbaka; om det bara blir som vanligt igen kan vi fortsätta kampen för en mer rättvis värld.

Optimisten och pessimisten har båda fel. Det handlar inte om att på kort- eller lång sikt återgå till det normala. Det är redan bättre.

Ge inte upp. Kämpa för att det aldrig ska bli som vanligt igen.

Vänskapens år

I konstvärlden, litteraturen och i samhället handlar det mesta om och fokuserar på de formativa åren i en människas liv.

Inte så konstigt, mellan 20 och 30 är våra hjärnor mer elastiska och formbara, sen blir de skruttiga och mer inrutade alltefterson. Det hela är inte så konstigt egentligen.

För det första. Ungdomlighet, fysisk styrka och skönhet är oavsett hur vi önskar att det hade varit mer attraktivt än ålderdom och skröplighet. Vi föredrar helt enkelt liv framför död. Och vilka associationer detta väcker. Så enkelt är det.

För det andra. Det händer oftast väldigt mycket i en människas liv mellan 20 och 30, sen blir allting lite småtrist, hemtamt och lite som det alltid har varit.

Javisst. Allehanda snuttefiltar kan också åberopas mot ovanstående resonemang. Visst är en ärrad själ mer intressant än en ung och fräsch nyponros. En äldre människa kan utstråla ett helt annat djup och vishet än en nyutslagen snorvalp. Visst är det så. Men vi kommer inte ifrån det enkla faktum, att om vi fick välja, föredrar vi liv framför död.

Vad har då allt detta med vänskap att göra? Såhär. Det är som att oavsett vilka vänskaper vi odlar sen, så är det under vänskapens år som vi skapar våra riktiga vänner. Det som händer sen är inte lika intressant.

Bitter? Nä, jag vet inte. I vissa fall har jag haft tur och dragit nytta av vurmen och romatiseringen av vänskapens år, i andra fall så har jag känt ett stänk av avundsjuka. Jag föredrar också liv framför död. Jag föredrar också fysisk styrka och skönhet framför ålderdom och skröplighet.

Likväl. Jag är ändock vis nog att förstå att ömsesidigt blomstrande vänskap, inte är begränsad till just vänskapens år. Livet är inte bara en lång transportsträcka mot döden. Vi är vackrare än så. Livet är mer spännande än så. Och vi blir vackrare.

Och. Mycket mera kommer hända och ta sig oanade riktningar, om vi orkar att bibehålla och utveckla vår nyfikenhet i samklang med andra.

2021 är faxens år

Skånes sjukvård.

En dag skulle jag ringa en läkarmottagning för att boka en telefontid med en läkare.

Så jag ringde mottagningen och fick som svar att de skulle ringa upp mig 10.30. Mycket smidigt.

Problemet var bara att jag skulle ha seminarium för studenter 10.15 så jag kunde inte just då.

Så dumt, så jag kollade deras hemsida efter maildress. Någon sådan fanns inte, däremot fanns det ett faxnummer klart angivet. Så smidigt. Jag skulle bara kunna slänga iväg ett fax och i detta kunna ange, när det passade att de hörde av sig (t ex under en paus när jag inte var upptagen med zoom-undervisning).

Men jag lärde mig av mitt misstag och såg till att ringa dem en annan dag, när jag inte var upptagen med undervisning den dagen.

Tillbaka. Mitt samtal syftade alltså till att boka telefontid med en läkare. Och varför det blev så krångligt berodde på att jag ännu inte hade insett att 2021 är faxens år.