Snart är det över och jag är både förväntansfull och lite rädd.

Snart är det över och jag är både förväntansfull och lite rädd. Jag vet. Mutationer, fler dödsfall och vaccinfördelningsstrul signalerar att vi inte är där än. Om vi börjar vackla i disciplinen befaras fler obehagligheter. Och det är direkt dumdristigt att ovanifrån blåsa faran över nu. Gör man det så börjar folk andas ut och detta skulle få (nya) katastrofala följder. Så klokt nog gör man inte det.

Men. Med basa knapptryckningsfärdigheter så skönjas alltjämt flera ljusglimtar. Det där kan man såklart resonera kring och det går snabbt att hitta bra argument för och emot en dylik händelseutveckling. Allt som behövs är en sjysst laptop så kan man slå världen med häpnad.

Till poängen. Alla vill se ett slut på eländet. Gärna nu. Men iaf ganska snart. Jag är såklart också förväntansfull. Men istället för att sjunge med i lovsången om att snart ska vi slippa det här och återgå till det normala så fortsätter jag tjata om att den här mobilitetshämmande pandemin också har mobilietsfrämjande aspekter. Alltså så tillhör jag ett privilegierat fåtal som kan fatta egna självständiga beslut. Detta gäller ju som bekant långt ifrån alla.

Såklart kan aldrig digital interaktion vara ett fullgott substitut för fysisk interaktion. Självklart inte. Jag vet. Men om alla upprepar detta ofta och högljutt så väljer jag hellre att lyfta fram medaljens baksida. Om alla tänker lika blir inte mycket tänkt, som min gymnasielärare för länge sedan skrev om något gymnasiearbete i historia jag hade skrivit om John Stuart Mill (jo, jag var hyfsat nördig och insyltad redan då). (Som parantes kan nämnas att inte heller han valde att gå upp i talarstolen i det brittiska underhuset om det redan stod klart att det fanns en majoritet för den åsikt han förfäktade. Då var det liksom inte mödan värt.)

Fast. Vem har egentligen tillräckliga ekomiska resurser och tid över för att besöka spännande seminarier eller gå på 50årsfest? Vem? Och nya kreativa lösningar finns det många exempel. Det finns en poäng i att vara socialt aktiv på hemmaplan i mysbyxor utan att flänga runt som fördärvad.

Men. Såklart är jag också förväntansfull. Det blir varmare, ljusare och mindre hysteriskt snart vågar jag tro. Fast. Jag är lite rädd också.Om vi inte längre har pandemin att skylla på, vems fel är det då att allehanda jävligheter likväl dyker upp?